Många gånger i livet har jag längtat efter att få leva i stillhet och enkelhet, långt bort från den förfulande samtiden. Ett litet hus utan några som helst moderna installationer. Ett hus som man när som helst kan lyfta upp och bära med sig. I nära samverkan med naturen. Där skulle jag på allvar kunna känna mig som en del av livet .

Ja, det där med stillhet och enkelhet som jag skrev om i förra inlägget ligger kanske i generna någonstans. När man tänker efter så har ju faktiskt väldigt många av mina förfäder och förmödrar levt stora delar av årets snöfria dagar på fäboden, långt bort från hembyn.

Tveklöst i både stillhet och enkelhet.

På pappas sida har släkten sitt ursprung i byn Mobyn strax norr om Malungs centrum. Där fanns en gång den gamla Nirsgården. En gård som bland annat omskrivs som plats för den första kristna kyrkan i Malung. Numera är alla de gamla byggnaderna borta och det enda som minner om släktens månghundraåriga historia på platsen är det hus som farfars bror Herman byggde någon gång på 1930-talet.

Till gården hörde naturligtvis en fäbod. Den låg, och ligger fortfarande, vid Lyån, nordost om byn. Dit begav man sig tillsammans med alla kreaturen på våren för att återvända hem till byn först när hösten kom. Helt säkert var det en slitsam tid, med arbete från tidig morgon till sen kväll, men också ett välkommet avbrott från det vardagliga livet nere i byn. Jag kan i alla fall inte minnas att jag hört någon berätta annat än angenäma minnen därifrån.

När farfarsfar gick bort på 1950-talet blev det dottern Kristin och hennes man som övertog fäboden. Något som jag vet att både farfar och pappa ibland sörjde över. Själv är jag helt övertygad om att det trots allt blev till det bästa. Tack vare att allt har tagits hand om och vårdats med omsorg finns i dag byggnaderna kvar, gården står där säkrad inför kommande generationer och jag kan besöka den när jag vill.

Så här såg det ut 1919. Mitt i bilden sitter farfarsfar, Nirs Erik Nordin, som förresten fyllde 50 år det här året. I dörröppningen sitter hans  sjuttonårige son Albert, min farfar, iförd en särdeles tjusig keps.

Nu ha det gått ett antal år, gubben har blivit äldre och sonen Albert har gift sig med Döhl Edith från Yttermalung. Det är hon som tagit på sig förklädet och är på väg in i stugan.

Nästa generation får här representeras av Nirs Alberts och Döhl Ediths son Erik med sin fästmö Gunborg, alltså mina föräldrar. Fortfarande år 2012 finns det bevarat en inristning på en av sittbänkarna i stugan där det står GP inneslutet i ett hjärta. Jag vill gärna tro att det är pappa som ristat in den kärleksförklaringen.

Till sist en bild från början av 1970-talet. Mannen med den imonerande hållningen är min farfar Nirs Albert Nordin. Alltså samme man som satt i dörröppningen på den första bilden. Kepsen har han tydligen tappat någonstans på vägen.

Att ersätta fönster äldre än 1950-tal med nytillverkade är och kommer alltid att vara en usel idé. Det finns egentligen ingenting som kan försvara en sådan åtgärd, vare sig ekonomiskt eller estetiskt. Slutresultatet blir alltid en förlustaffär för alla utom fönsterförsäljaren.

Häromdagen var jag inne i stan, ja Linköping alltså, för att uträtta några ärenden och passerade då det här fina huset på Klostergatan:

Egentligen är ju inte arkitekturen särskilt märkvärdig, tämligen ordinär jugendbarock av måttfullaste slag, men ändå fanns det något som gjorde att jag stannade till för att titta lite extra. Anledningen är förstås det faktum att huset fått åldras med behag. Tegeltaket, plåtdetaljerna, putsen, stuprännorna, ja allt egentligen, har uppenbarligen vårdats av en ansvarsfull fastighetsägare med kunskap om dess värde.

Och så var det ju fönsten! Stiliga jugendfönster, varsamt renoverade och nymålade i engelskt rött. Smäckra fönstersnickerier av bästa tänkbara kvalitet; trä valt med stor omsorg för hundra år sedan och fortfarande oöverträffat som fönstermaterial.

Efter att ha gjort ett besök på stadsmissionens second hand, där jag för övrigt hittade en riktigt fin skinnjacka från Malung, kom jag fram till Drottninggatan. Där såg det ut så här:

Ett hus från samma tid som det förra, ursprungligen av samma höga kvalitet men idag en sorglig rest av vad det en gång var. Här har ägaren varit allt annat än ansvarsfull. I stället har man slösat bort både pengarna och det kulturhistoriska värdet. I det här fallet skattebetalarnas pengar, eftersom huset ägs av det kommunala bostadsbolaget Stångåstaden. De äldre fönstren av förstklassigt virke har åkt i containern och ersatts av grova aluminiumkopior av sämsta sort, man vill knappt tänka på vad som hänt med interiören!

Jag kan inte undanhålla er en närbild på husets fönster. Det här måste väl ändå vara något av det mest motbjudande i fönsterväg man kan hitta. Vem vill bo bakom dessa aluminiumgaller?

Tillbaka i Malung, hemma igen. Klockan är ganska sent, runt halv tolv, och jag har just kommit in i värmen efter en promenad i duggregnet. Tisdagskväll, inte en enda människa såg jag till, inte en enda bil rörde sig på gatorna i centrum. Många fönster var nedsläckta, de som levde där bakom fönsterrutorna hade somnat för kvällen, kanske skulle de upp tidigt i morgon, eller kanske satt de i tyst fascination framför sina datorer, vad vet jag?

Hur som helst så gick jag där i duggregnet och kände mig lycklig, lycklig över att känna mig hemma på en plats jag älskar, veta att jag hör hit , att här finns något som jag känner mig oändligt stolt över. Här har mina förfäder och förmödrar levt i flera århundraden. Här har de genomlevt både sorg och glädje. Sett skördar frysa till intet och ändå kämpat vidare med tro på framtiden. Jag känner mig så stolt och hedrad över att få vara en del av deras historia, som också är min.

Därför blir jag också så sorgsen när jag på facebook och i andra sociala medier ser hur man har fastnat i en nedåtgående spiral av ömkan och självförakt, där man alltid ser att det är bättre på andra ställen. Det tycks som om man har en föreställning om att det helt plötsligt bara ska dyka upp en lösning på alla de problem man anser att finns i Malung. Och visst, det finns flera tomma butiksfönster i centrum, det finns sociala problem med arbetslöshet och utanförskap. Det finns människor som måste försaka för att överleva. Det är inget nytt, jag vet som barn till en ensamstående kämpande mor i sjuttiotalets Malung att man måste försaka.  På den tiden var det V-jeans, bandspelare och  en ny barbiedocka man fick avstå, idag är det plattTV och en egen dator till alla i familjen. Men hur skulle man någonsin kunna ändra på det man inte tycker är bra genom att ständigt välja att se problemen som ett oundvikligt faktum.

Nej, för mig representerar Malung någonting starkt, någonting att bygga vidare på. Här finns, och har alltid funnits, en framåtanda. Man startar företag, man tar tag i sin situation och man gör skillnad! Varumärket ”Malung” har under i stort sett hela 1900-talet stått för trovärdighet och kvalitet. Varför skulle man tillåta negativa krafter att ta den självkänslan ifrån oss? Vi behöver inte sälja oss till vare sig Ingvar eller Clas, eller någon annan heller för den delen. Vi kan av egen kraft se till att vår hembygd får leva vidare med fortsatt värdighet och stolthet.

Häromdagen blev jag Dalademokratens omslagspojke. Inte på grund av att jag gjort något uppseendeväckande politiskt ställningstagande eller deltagit i ett spektakulärt bankrån. Nej, anledningen till uppmärksamheten var vårt husköp tidigare i somras. Journalisten, som från början arbetat som fotograf, hade tagit väldigt fina bilder som fick ta upp det mesta av artikeln. När det gäller texten så är det ju alltid lite svårt att veta hur ens ord tolkas av en journalist, men eftersom jag fick läsa texten innan den publicerades så får jag väl anse mig nöjd med vilka ord som lagts i min mun. Hur som helst så hoppas jag att det framgår hur glada vi är över att ha fått möjligheten att förvalta dessa byggnader för framtiden.

Nästa månad, den 17 november, kommer vi att bjuda in till ett adventscafé där man förutom att fika och njuta av vackert hantverk, även får möjlighet att gå på visning i stora huset. Det tycker vi ska bli väldigt roligt!

Förr i tiden hände det ganska ofta att jag hamnade på auktioner. Oftast välplanerat, med visning dagen före och en liten lista på vilka saker jag helst ville ha. Ibland kom man ju hem med något helt annat. Nu är det länge sedan jag fick känna den där speciella känslan av njutning och förfäran som kännetecknar auktionsspänningen. Men igår var det faktiskt dags igen. För första gången på länge. Inte långt från vårt hus i Malung finns en auktionsfirma och dit begav jag mig. Det fanns några saker jag ville ha, framför allt två björkådrade karmstolar och en korgstol. Karmstolarna kan vara från 30- eller 40-talet med tydliga ”funkis”-drag, men med ryggspjälor som andas en hel del senjugend. Väldigt fina är dom i alla fall. Korgstolen är av ordinär typ från sekelskiftet 1900, men just den här har en fastsydd klädsel med rygg och lös sittdyna. Väldigt mycket tidsatmosfär!. En hel del annat fanns det naturligtvis också som jag skulle kunnat tänkt mig, bland annat en vitmålad spjälsoffa från tidigt 1900-tal, men som  inte kändes lika viktigt.

Så, vad blev det då?

I september skrev jag om att det snart började bli dags att hitta en passande salsmöbel. Det var till och med så att jag hade hittat en riktigt fin kandidat, en ekmöbel i fullfjädrad tiotalsjugend. Dessvärre hade den redan sålts genom kristianstads auktionsverk.

Så vad hittar jag nu om inte samma möbel till salu på blocket. Riktigt ”maffig” är den, kanske rent av lite för mycket så för vår sal. Hur som helst så begär man 9900 kronor för den, vilket väl egentligen är väldigt billigt med tanke på vad man får för pengarna. Men hur ska man få denna jättemöbel från Skåne till Malung utan att behöva betala lika mycket till i fraktkostnader. Synd, för den vore allt bra fin!

Så befinner man sig helt plötsligt mitt uppe i någonting som man egentligen inte alls var förberedd på. Vår tanke med husköpet i Malung var ju inte enbart att uppfylla min högst personliga längtan efter en basstation i hembygden. Nej där finns också en gemensam vision att skapa en plats där vi kan få utlopp för att utveckla våra kreativa idéer. En plats för kulturella möten, kurser, utställningar och allt som kan skapa dynamik. Ett rum för musiken, konsten och berättandet.

Det mesta av detta ligger i sin linda och väntar på att vi ska ha klarat av färgskrapning, fönsterkittande och allt annat som behöver åtgärdas. När det så småningom är färdigt väntar framtiden och den kan bära med sig i stort sett vad som helst! Nåväl, det som för närvarande upptar vår tid och tanke är helgens adventscafé. Från början var ambitionen att göra en julmarknad av något slag, men ganska snart insåg vi att med den begränsade tid som fanns till vårt förfogande så var ett café ungefär vad vi skulle kunna hinna med.

Därför blir det med hjälp av familj och vänner ett adventscafé på lördag, alltså den 17:e november. Vi kommer att ha öppet i skinnverkstaden från klockan 12. Där är det tänkt att man, förutom att fika, ska kunna köpa hantverk och titta på konst. Hantverket står Täpp Lars Arnesson för, men han är inte ensam. Det kommer också att finnas vackra kransar och annat av Anna Karin Bjurström från YtterMalung. Dessutom har min kära faster Ulla Nordin broderat små utsökta julkort. Konsten består dels av målningar gjorda av min pappa Nirs Erik, men också några av mina egna akvareller, som ju dessutom är till salu!

I stora huset blir det visningar varje hel timme. I skenet av stearinljus kommer jag att berätta om husets historia, nutid och framtid.

Är det så att du befinner dig i Malung så är du naturligtvis hjärtligt välkommen på lördag, i annat fall så kan jag lova att det blir fler tillfällen i framtiden att lära känna vår vackra gård.

Att ta emot gäster i sitt hem är, tycker i alla fall jag, en väldigt angenäm upplevelse. Man förbereder och gör fint, man stoppar undan saker där dom förhoppningsvis inte syns och sopar in lite damm under de tyngsta möblerna. Man förbereder förtäring och förströelser, kammar sig och rättar till klädseln. Så! nu kan dom komma!Oftast är det väl inte så många man har inviterat, kanske bara några få eller rent av bara en enda person. Lika roligt ändå. Men det ska väl erkännas, att när det kommer 250 entusiastiska gäster på besök, då känns det lite extra.

Så många hade tagit sig hit till vårt adventscafé i lördags. Helt fantastiskt! Visst hade vi hört ryktas att det fanns ett stort intresse, men gästernas antal överträffade alla våra förväntningar. De inte bara kom hit, de handlade också. Både kaffebrödet och en del hantverkares alster sålde slut. Och vad det gäller biljetterna till visningarna av stora huset så hade det nog kunnat gå att tjäna en slant på svarta-marknaden-försäljning. Som sagt, helt fantastiskt!

Nu gäller det bara för oss att fortsätta på den inslagna linjen; se till att det händer intressanta saker på vår vackra gamla gård. Saker som kan locka till upplevelser utöver det man förväntar sig. Undrar just vad nästa arrangemang kommer att innehålla. Musik kanske?, vem vet…

Den 14 september 1892 anlände till Malungs järnvägsstation fyra fullsatta järnvägsvagnar dragna av ett festsmyckat lokomotiv. Församlade runt stationsbyggnaden stod en stor folk­massa som förväntansfullt inväntat det tåg som, medförande Hans Majestät Konung Oscar II, skulle anlända från Brintbodarne. Och nu var han äntligen här! Man hade länge hop­pats på en järnvägssträckning som skulle förbinda den avlägset belägna västerdalsbygden med omvärlden. Redan ett tiotal år tidigare hade förhandlingar förts om en järnväg från Söderhamn till Kongsvinger i Norge via Malung. Till denna förhandling skickade socknen två män, Pell Per Andersson och Nils Gustaf Ericsson. Förhandlingarna gav dock inget resultat. Först nu hade man fått den efterlängtade förbindelsen och från Brintbodarnes station på sträckan Vansbro – Mora hade, genom den bitvis mycket svårforcerade vildmarken, dragits en smalspårig bana med slutsta­tion Malung. Nu skulle världen öppna sig!

En av de inflytelserika malungsbor som sett till att järnvägsstationen kom att placeras i socknens nya centrum ”Grönland” var Jannes Per Jansson. Att han till varje pris ville ha stationen förlagd till just Grönland är inte svårt att förstå när man vet att han sedan mitten av 1880-talet hade etablerat sig som gästgivare och handelsman helt nära den plats där han ansåg att järnvägsstationen borde hamna. Själva gästgiveriet var inrymt i en ståtlig byggnad som såväl till sitt yttre som inre starkt påminde om en mindre herrgårdsbyggnad i södra Sverige. Vem han anlitat som arkitekt är än så länge okänt, men möjligen kan malungsbördige Per Henriks varit inblandad på något sätt.

Gästgiveriet var välkänt för sitt rika bord och ståndsmässiga inre, här kunde vilken herreman som helst på genomresa i Dalarna stanna till utan att känna sig vilsekommen. Naturligtvis var det också hit till Jannes Per Janssons gästgiveri som Oscar II och hans följe begav sig efter järnvägsinvigningen. Enligt uppgift lär besöket i Malung inte tagit stort mer än en halvtimme, invigning och gästgiveribesök inräknat. Trots detta skall majestätet ha uttalat sig mycket positivt om det imponerande gästgiveriet, han lär rent av ha utnämnt det till ett av den svenska landortens förnämsta. Gissningsvis var det fler gästgivare runtom i landet som liksom Jannes Per fått höra detta och sedan använt det i sin marknadsföring. Vad skulle den järnvägsinvigningströtte monarken annars säga?Jannes Per Janssons vackra gästgiveri finns fortfarande kvar. Nu liksom då kan man inte undgå att se det om man kommer resande till Malung där det ligger vid en av ortens mest trafikerade korsningar. Fortfarande utgör det en märkesbyggnad i Malungs centrum, en viktig markör i berättelsen om ortens framväxt i en tid när framåtanda och optimism var ledorden för befolkningen. Tillsammans med ett flertal bevarade byggnader från tiden kring sekelskiftet 1900 utgör det en starkt identitetsskapande motvikt till de anonyma köpladorna med tillhörande bilparkeringar som även i Malungs centrum tillåts spela en alltför stor roll.

Efter att gästgiverirörelsen upphörde 1918 har huset kallats Jannesgården och fungerat som privatbostad för gästgivarens ättlingar. På 1990-talet övertogs det av kommunen. Numera står det dessvärre för det mesta stängt, med flagnande alkydfärg och tyngt av ett mörkbrunt betongtegeltak.Redan i samband med att kommunen övertog huset fanns det förslag om att turistbyrån borde beredas plats i huset. Med tanke på exteriörens plastfärg och betongtak får vi kanske vara tacksamma för att detta inte blev av. På grund av att man avvaktat med att besluta vad huset skall nyttjas till så har därför interiören lämnats relativt orörd, ja med undantag av lite nymålning och ”gammaldags” tapeter då förstås. På övre plan skapades en utställning som vill berätta något om Malungs historia som skinnhantverkets centrum i Sverige. Kanske var den intressant när den var ny. I dag känns den, åtminstone för mig som museiman, hopplöst föråldrad.

Slutsatsen blir förstås att något måste göras för att ge huset tillbaka dess värdighet.

Som ett led i detta har jag haft förmånen att tillsammans med kulturförvaltningen få ta fram ett diskussionsunderlag för husets framtida användning och utformning. Och där dyker då tanken på en turistbyrå upp igen, något som också mycket riktigt skapat diskussioner. Det känns väldigt positivt att det gamla huset fortfarande kan engagera kommuninnevånarna!

Tanken med det material vi tagit fram är att det skall fungera som en idé för hur man utan några större ingrepp i huset skall kunna skapa utrymme för såväl turistbyråverksamhet, utställningar och ett skinnmuseum. Dessutom, vilket åtminstone med tanke på byggnadens historia får anses vara mycket spännande, finns i förslaget utrymme för kommunen att representera i vackra och ändamålsenliga lokaler. Något som helt saknas i dagsläget.För kulturförvaltningens del är det naturligtvis den kulturhistoriskt mycket värdefulla byggnaden som spelar huvudrollen, att den skall tas om hand på antikvariskt riktigt sätt och bevaras för eftervärlden. Tyvärr används lite slentrianmässigt benämningen ”ombyggnad” när man diskuterar husets anpassning till turistbyrå. Inget kunde vara mer missvisande. I vårt underlag finns bara två tillägg som skulle kunna kallas för ombyggnad. En hiss, vilken utan större problem kan inrymmas i det stora skafferi som finns i anslutning till köket, samt en personaltoalett i anslutning till köksingången. Alltså knappast vad jag skulle kalla för ombyggnad. Förutom dessa tillägg finns inga ytterligare förändringar. I stället har vi skissat på hur man med enkla medel, alltså färgval och möbler kan skapa en vacker miljö som speglar vår egen tid men hämtar sin näring ur vår historia. Allt är tänkt att vara reversibelt, skulle det alltså visa sig att turistbyrån om några år hittar ett ännu bättre hus att bedriva sin verksamhet i, ja då behöver man inte göra större förändringar än att demontera sina diskar, skrivbord och hyllor för att dra vidare. Visst får man spackla igen ett och annat skruvhål, det ska villigt erkännas. Men när man gjort det så står man där med samma oförstörda hus som man började med.Att sammanföra turistverksamheten med kulturverksamheten i huset tycker i alla fall jag att känns som helt riktigt. Kulturturismen ökar och besökarna vill ha upplevelser, det räcker inte med att titta och köpa längre. Att då redan vid den första kontakten med Malung mötas av en historisk miljö av Jannesgårdens kaliber kan naturligtvis inte ge annat än positivt gensvar. Varumärket ”Malung” har under i stort sett hela 1900-talet varit synonymt med ”kvalitet”, något som man självklart skall ta fasta på. Genom att se till att man skapar förutsättningar för upplevelser präglade av kvalitet så kan man, tror i alla fall jag, inte bara attrahera tillfälliga besökare, utan också skapa stolthet hos malungsborna själva. I den processen finns det bara vinster att göra. Genom att turistbyråns personal finns i huset skulle också kulturverksamheten, inte minst skinnmuseet (som självklart måste uppdateras), kunna utvecklas. Tillgängligheten skulle öka markant och betydligt fler skulle få möjligheten att uppleva Malung-Sälens kulturutbud.

Häromdagen beslutade kommunfullmäktige i Malung-Sälens kommun att skjuta upp projektet till 2015.  Jag kan inte säga att jag känner mig besviken, snarare uppmuntrad av all den uppmärksamhet det fått. Det är inte alls nödvändigt att sätta igång redan idag så länge man vet mot vilket mål man arbetar. Att projektet är till gagn för Malung-Sälens kommun tycks det i alla fall råda politisk enighet om. Jag personligen tror också i högsta grad på både projektets och Malungs framtid.

Här om veckan fick jag en fråga via facebook, där en vän undrade vad jag ansåg om den byggnad som utsetts till ”Årets hus” i Ulricehamn. Den enda bilden som fanns att beskåda var denna.

Ja, vad ska man säga.

Jag svarade aningen diplomatiskt att ” Jag har lite svårt för just den här typen av ”hittepåhus” där man vare sig bygger ett nutida hus eller gör sig besväret att bygga ett trovärdigt 1800-talshus (vilket det ser ut att de försökt). Det blir liksom lite för mycket fejk, och fejk är sällan prisvärt.”

Och nog är det så det känns. Hur välment det än må vara, både från arkitektens och byggherrskapets sida, så blir det ändå bara som en sockerkaka. En sockerkaka bakad efter endast en hastig blick på receptet. Om ambitionen är att efterlikna ett hårt renoverat 1800-talshus så har man i någon mån lyckats. Är det däremot så att man har velat åstadkomma en trovärdig replik av ett ”äkta” hus från den tiden, ja då har man missat målet på allt för många punkter för att det ska passera. Värst är förstås den fasansfulla utbyggnad som är utklädd till glasveranda. Här undrar man i sitt stilla sinne vad arkitekten har tänkt sig att det ska tillföra huset, ja förutom att rummet innanför blir ljusare och får mer kontakt med naturen utanför. Men… om det nu är så att familjen som ska bo i huset önskar en ljus och uppglasad interiör, ja då ska man kanske ta konsekvenserna av det valet och i stället satsa på en arkitektur som är mer i samstämmighet med just den typen av interiör. Något som absolut inte behöver resultera i ytterligare en trivial nyfunkislåda. Med en lyhörd och skicklig arkitekt kan man utan problem kombinera traditionella former och material med ett uttryck från 2012. I ärlighetens namn ska dock sägas att jag förgäves googlade efter byggnader som kunde illustrera detta, den enda jag fann var denna lilla ”utställningskiosk” från Nääs.

Nu är det väl inte så att en omröstning som denna är av någon direkt avgörande betydelse, men visst säger den en hel del om hur illa ställt det är med arkitekturen i Sverige. I stället för att blicka framåt mot något starkt, hållbart och vackert så tittar man lite flyktigt på äldre tiders byggnadskonst och skapar hus som låtsas vara något de inte är. Inte minst gäller det förstås det oreserverade och många gånger okunniga användandet av funktionalismens uttryck . Hur många groteskerier med glasfasad och vinklade tak tål vi?

Efter att ha varit borta från museivärlden under några år, (ja, jag har ju haft förmånen att få studera i tre år) känns det kul att åter igen få planera en utställning. Den här gången är det kulturförvaltningen i Malung-Sälens kommun som bett mig göra en utställning om byggnadstraditioner i de tre socknarna Transtrand, Lima och Malung.

Utställningen ska vara färdig redan i slutet av januari så det gäller att begränsa sig. Någon mera heltäckande exposé över traktens byggnadshistoria kan det naturligtvis inte bli fråga om den här gången, men ett litet smakprov ska väl hinnas med. Min tanke är därför att koncentrera materialet kring bostadsbyggnader. Att med hjälp av fotografier och planer berätta om utvecklingen från medeltidens eldhus till det sena artonhundratalets korsformiga villaplan. Just nu sitter jag hemma på Hamra och författar texterna, när jag kommer hem till Malung nästa gång är det bildernas tur. Förhoppningsvis finns det bra bildmaterial så att det räcker på det lokalhistoriska arkivet, annars får jag väl leta på annat håll.

Det känns hur som helst väldigt inspirerande!

Så länge jag kan minnas har arkitektur fascinerat mig. Långt innan jag ens visste att det var arkitektur det handlade om.

I den lilla byn Idbäck som vi passerade på väg upp till farmor i Jägra fanns (och finns) många vackra gamla byggnader. En av dessa blev kring 1970 riven och ersatt med en etagevilla i mexitegel. Min sorg och ilska över tilltaget visste inga gränser. Då var jag sex eller sju år. Fortfarande kommer samma frustration och ilska över mig när jag ser det vackra och värdefulla ersatt av intetsägande fulhet.

Många av mina ritblock från barndomen finns kvar, där finns åtskilliga bilder av byggnader, företrädelsevis vita herrgårdar med minst två flyglar. Den lille gossen hade ambitioner! Så småningom räckte det inte med att bara teckna, det behövdes mer. Fram kom kartong, balsaträ, linjal och sax. Resultatet blev modeller av egenritade hus. Till en början tämligen enkla får jag nog tillstå, men efter hand allt mer förfinade. Jag kunde sitta fullkomligt absorberad av mitt arbete timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka. Mamma förstod inte riktigt värdet av mitt idoga husritande, hon tyckte nog mest att jag slösade bort tiden på något som i hennes ögon var tidsfördriv.

Så här i efterhand kan jag konstatera att hon hade helt fel i sina antaganden. Mina evighetslånga pass vid arbetsbordet har åtskilliga gånger visat sig ge frukt. Inte minst när jag för snart tio år sedan fick uppdraget att utföra en modell över de centrala delarna av Skövde. Modellen skulle visa hur staden såg ut i början av 1900-talet och placeras i det nya stadsmuseet. I uppdraget ingick för övrigt också att leda uppbyggandet av hela museet….

Arbetet med modellen var mycket omfattande, betydligt mer omfattande än vad jag hade förstått när jag tog på mig uppgiften. Framför allt var det allt förarbete som tog tid. Min ambition var att varje enskild byggnad skulle återges så exakt som möjligt, därför blev det också många timmar i arkiven innan jag kunde börja själva uppbyggnaden. Omkring 1000 timmar räknade jag senare ut att det tagit, timlönen blev alltså väldigt låg. Snarast försumbar, som Tage Danielsson skulle sagt.

Nåväl, här kommer några bilder på modellen. Alla byggnader har en stomme av trä, klädd med akvarellerade teckningar, utförda på tårtmellanlägg från Norberghs konditori i Tidaholm . Fint ska det va!

Man undrar ju vad som kan ha hänt, har han tröttnat. Eller har han till sist bestämt sig för att flytta ut i det där huset i skogen som han talat om så många gånger?

Svaret är nej, det har han inte. Han har bara haft en hel del annat att tänka på. Mer om det kommer senare.

I morgon bär det av till Malung igen, våren är förhoppningsvis på väg och med den fönsterskrapande och annat roligt. I väntan på värmen så får det kanske bli lite inomhusarbete i verkstadshuset. Kanske köksgolvet, eller kanske väggmålande, vi får se. Vad som skulle vara väldigt roligt, och som jag också längtar mycket efter, vore att få ordning på själva verkstadslokalen. Att ordna till så att den kan utnyttjas som ateljé.

Ja, det är faktiskt så att jag, efter en alltför lång frånvaro, återfunnit lusten till måleriet. Det känns nästan lite märkligt, som vore det lite förbjudet. Men mest är det förstås roligt. Jag har en idé om vad jag vill göra. En idé som kräver en hel del förarbete för att det ska bli bra. Numera hör man ju ofta konstverk refereras till som just undersökningar, så det borde väl passa bra med lite undersökande förarbete….

Med en svag känsla av vemod sitter jag här i mitt gamla hem. Ett hem som står under avveckling. Ja, under avveckling har det förvisso befunnit sig under de senaste tre åren, allt sedan jag både fysiskt och mentalt förflyttade mig till Östergötland.

Tänk så glad jag varit här. Levt och älskat, hoppats och upplevt. Dansat mig genom sommarnätter och njutit av soliga frukostar i den igenväxta trädgården. I dag minns jag detta och gömmer noggrant undan de stunder av bottenlös förtvivlan som jag också tvingats genomleva inom dessa väggar.

Nu ska morfars skrivklaff och Madame Cords franska utsikt flytta till Malung. För Mormors och morfars saker kommer det att bli en helt naturlig resa. Det blir i praktiken som att komma hem igen. Hur det ska gå för andra delar av bohaget vet jag inte riktigt. Kanske kommer deras aristokratiska förflutna att skapa konflikter när de finner sig förvisade till nordvästra Dalarna. Eller också kommer det visa sig att allt bara varit en förberedelse, en insamling som utmynnar i en gemensam glädje. Glädjen i att skapa en fulländad miljö, en miljö som andas autenticitet och trovärdighet. I alla fall är det vad jag hoppas.

Nu när våren är här är det också dags att fundera över hur vi ska ta oss an våra fantastiska hus. Det viktigaste kan nog vara att se till att skapa glädje kring själva arbetet. Ett arbete som helt säkert kommer att bli mycket krävande, både fysiskt och psykiskt. Att då se till att det ändå förknippas med glädje och tillfredställelse känns väldigt viktigt. För egen del gör jag det redan nu genom att sitta här, betraktande våra hoppackade saker, och i fantasin skapa nya miljöer fyllda av stämning och liv.

I tanken är då allt färgskrapande och målande över.

Häromdagen kom det sig att jag passerade Falköping, precis som jag gjort åtskilliga gånger på min väg till och från Östra Gerum. För det mesta har jag gillat Falköping, ibland har jag till och med tyckt det varit riktigt vackert där. Det gick faktiskt så långt att jag en gång tittade på ett par tänkbara våningar att hyra…..nej, det blev aldrig något kontrakt underskrivet.
Denna dag, alltså härom dagen, när jag satt på bussen och tittade ut fick jag dock se något som gjorde mig både betryckt och lite rörd. Falköping har nämligen börjat tävla med Sveriges övriga småstäder om att bygga så högt och fult som möjligt, allt för att , som det brukar heta, sätta sin stad på kartan. Ja, kära nån!
I Falköping är det Skanska som bestämt sig för att på den gamla hotelltomten, i en mycket känslig miljö resa ett mediokert åttavåninghus som de sedan ämnar sälja till det kommunala bostadsbolaget. Huset är som sagt av den mest urvattnade standardmodell man kan tänka sig, nyfunkis med inglasade balkonger och inget mer.
Att jag blir lite rörd beror inte på huset utan på lilla fina Falköping, som så gärna stoltserar med sin småskalighet och sitt kvalitetstänk. Hur lätt är det inte att helt glömma bort sina ideal när man ges möjligheten att ”sätta sin stad på kartan” med hjälp av ett högpotent glashus!
Betryck blir jag när jag tänker på vad denna arkitektoniska torftighet ersätter. På just denna tomt låg tills för bara ett par år sedan ett fantastiskt högklassigt byggnadsverk i renaste 20-talsklassicism. Ett av den svenska landsortens elegantaste hotell med inredningar av bland andra Einar Forseth.
Under mina år som boende i Falköpings kommun stod byggnaden för det mesta och förföll. På bottenvåningen huserade pingskyrkans loppis och i de fantastiska sällskapsrummen ovanför var det om jag inte minns fel, ungdomsgård.
Nu är all denna oersättliga byggnadshistoria borta och vi får åter igen finna oss i att bli lurade på den kvalitet vi kunde haft och i stället nöja oss med ytterligare ett pinsamt höghus.

Här finns fler bilder från hotellet:

http://www.jornmark.se/places_intro.aspx?placeid=128&lang=

Som jag skrev här om veckan så är Västgötatiden förbi för min del. Andra lasset med möbler och omöjligt-att-slänga-saker har packats och transporterats till sitt nya hem. Det känns naturligtvis lite sorgligt, men samtidigt också ganska naturligt. Skaraborg kommer i alla händelser att ligga mitt hjärta väldigt nära. Den jag är blev jag till stor del just där, i Velinga, i Tidaholm, på Börstorp, Vilske -Kleva och i Östra Gerum. Nu ska jag tillbaka hem till Malung dit jag väl egentligen alltid längtat. Nå, riktigt hemma kommer det förstås inte att bli. Mitt egentliga hem är fortfarande på Hamra. Dit har kärleken och glädjen fört mig, och där kärleken och glädjen finns, där vill jag vara.

I dag har jag spenderat hela dagen i stora huset. Burit möbler och hängt tavlor, nålat upp gardiner och portièrer. Arrangerat och fixat. Allt för att det ska se inbjudande ut nästa helg. Då har vi nämligen åtagit oss att agera födelsedagsfestvärdar. En av de många gästerna på vårt adventscafé blev så förtjust i miljön att hon vill fira sin högtidsdag just här. Smickrande! Det är därför som jag idag och imorgon är uppslukad av arbete med att få det riktigt fint i våra hus. Verkstadshuset är i princip färdigt, det ska bara städas lite, och stora huset har som sagt ”stajlats” i dag. Här följer några nytagna bilder:

En solig och vacker dag i Malung. Städat upp efter gårdagens ”stajlade”. Fick bädda om sängen efter att ha insett att den var på tok för låg. Nåväl, allt gick bra.
Ett välkommet avbrott kom i form av en PV av 1965 års modell medförandes en invitation till utflykt. Jag är ju av naturen lättledd så det blev en tur till andra sidan älven. Där, i en byggnad som jag kastat lystna blickar på i många år, fanns, eller snarare finns, en underbart ursprunglig interiör som jag nu fick tillfälle att njuta av. Rummen har inte varit bebodda sedan 1955 och ståtar därför med flera exempel på stilfulla 1800-talstapeter i varierande grad av sönderfall. De flesta detaljer, ja alltså dörrar, dörrvred, snickerier och annat tyder på en tillkomst vid 1800-talets början eller mitt. Övre förstugans tapet visar sig exempelvis dölja mörkt rosa stänkmålning med handmålade bårder i svart mot vit botten.
I husets bottenvåning har bedrivits lanthandel under sent 1800-tal och där sitter en mycket välbevarad tapet från tiden. På stänger i handelsbodens tak hängde åtskilliga vackra textilier som fick textilnörden i mig att bli helt extatisk. Intill dörren fanns till och med en stor åkpäls av hundskinn.
Miljöer som denna gör mig så lycklig, här har en alldeles vardaglig del av Malungs historia utspelat sig. Måtte detta bli väl omhändertaget i framtiden!

Häromdagen fick då alltså vår gård agera bakgrundsmiljö för ett riktigt trevligt kalas, ett 75-årskalas till och med. Några av gästerna hade lokal anknytning, de flesta var dock av utsocknes ursprung, eller okkônô som det heter på Malungsmål. Allra mest okkônô var förstås de gäster som anlänt från utriket.

Nåväl, har man nu gäster från så vitt skilda håll som Kil och Paris, ja då vill man förstås se till att de får en positiv bild av Malung med sig hem. Som en högst visuell del av den strategin bar jag kvällen till ära vår vackra Malungsdräkt. I väntan på att min egen dräkt ska bli färdig fick jag nöja mig med en lånedito, tror knappast att någon märkte fusket.

Någon aktuell dräktbild kan jag inte bistå med. Däremot en stilig ung man från det tidiga 1900-talet. Hihans Ernst Eriksson (1882-1949) en tremänning med min farfar Nirs Albert Nordin (1902-1988). Ja, tremänning betyder alltså att hans far var kusin med Alberts far, alltså min farfarsfar Nirs Erik Nordin (1869-1952). Nej då, det är inte krångligt alls!

När vi nu ändå är inne på ämnet dräkt…
Den här bilden tycker jag är alldeles fantastiskt fin. Gården med de vackra husen hette Fisklisa, så småningom kallad endast Lisagården. Den har i sen tid givit namn åt Lisagatan i Malungs centrum. Bilden kan ge mycket information till den som är intresserad. Både vad gäller byggnadstraditioner och dräktskick.