En kväll i Malung. Solen strålar in i verkstadshusets övervåning och jag sitter vid det öppna fönstret och skriver. På det hela taget en underbar kväll. Ja, egentligen är det bara Mr Right som saknas, men han sitter hemma på Hamra och våndas med sitt skrivande.
Dagen har bland annat upptagits av en föreläsning som jag höll för en samling trevliga och pratsamma pensionärer från Malung. Det hela handlade om Grönlands by och dess historia. För er som följt mig tidigare så vet ni att Grönland är namnet på den by som efter 1800-talets mitt kom att utvecklas till Malungs sockens kommersiella centrum.
En av de inflytelserika herrar som såg till att det blev så var Pell Per Andersson. Han kom att bli en av socknens mäktigaste och mest förmögna män. En man vars åsikter vägde tungt. Dock inte tillräckligt tungt för att sockenmännen skulle gå med på att bygga en bro över älven mellan Grönland och Hole, den by där Pell Per som av en händelse råkade ha sin handelsbod. Pell Per var nu inte mannen som accepterade ett nej, han lät helt enkelt bygga bron med egna pengar. En satsning som visade sig mycket lyckad, hans förmögenhet växte som beräknat ännu mer.
Här en bild från sekelskiftet 1900 med flottbron över älven och Pellpägården med handelboden på andra sidan.

Denne Pell Per, vars svärson med betydligt sämre affärssinne så småningom blev ägare till merparten av egendomen, är morfar till Pellpä Maria som i mitten av 1910-talet kom att uppföra vårt hus på en avstyckad del av sitt barndomshem. Faderns bristande förmåga att hantera det omfattande handelshuset hade lett till att man tvingats sälja det mesta till en konkurrerande handlare Snickar Per Persson. Det sägs att Maria emellanåt stod i sitt salsfönster och med vemod blickade mot den ståtliga granngården som en gång varit hennes barndomshem.
På bilden sitter den 65-årige Pell Per Andersson med sin andra hustru Päs Marit Halvarsdotter 24 år gammal, i knät har hon deras dotter Matilda. Året efter var Pell Per död och den unga Päs Marit en mycket förmögen änka.

Häromdagen visade jag en bild föreställande Fisklisagården i Malungsbyn Grönland. På gårdstunet hade ett antal personer ställt upp sig för fotografen iförda stiliga dräkter från socknen.
Något till vänster om mitten i bilden står en stilig man med tummarna lite nonchalant instuckna i byxluckan. Han hette Sangsta Anders Eliasson och skulle så småningom komma att bli mycket betydelsefull i utvecklingen av det tidiga 1900-talets allt mer industrialiserade Malung. Under 1880-talet lärde han sig garvaryrkets hemligheter. Detta förde honom till Kaukasien i Ryssland där han mellan 1886 och 1888 etablerade ett garveri. Väl hemkommen till fädernebygden grundade han ett företag som så småningom utvecklades till det stora garveri vars byggnader än idag frontar Malung mot de resenärer som anländer från Värmlandshållet. Med sig hem hade han inte bara ovärderliga kunskaper. I Tiflis hade han mött den ryskfödda lärarinnan Ida Lindholm, som nu bliven Fru Eliasson följde sin man till Malung.

Här en bild på det nygifta paret:

Vid mitten av 1910-talet hade det blivit aktuellt för herrskapet Eliasson att bygga sig en villa i anslutning till garveriet. De hade med all sannolikhet en ganska klar bild av vad de önskade av sin nya bostad, så när arkitekten skulle börja rita så var det nog mest en fråga om hur väl han kunde hantera sin uppdragsgivares önskemål.

Villan, som stod färdig 1918, ritades av den Malungsbördige arkitekten Per Henriks i en stil som väl får sägas vara förhållandevis passé vid det laget. Att döma av andra byggnader ritade av Henriks, och uppförda vid samma tid var han väl medveten om, och kapabel att använda, det klassicistiska uttryck inom arkitekturen som det sena 1910-talet föredrog.
Byggnaden blev hur som helst magnifik, med uppenbara influenser från anglosaxisk 1890-talsarkitektur. Trädgårdssidan vänder huset ner mot garveriet och den genomfartsväg som skiljer ägarens bostad från industriområdet. Åt andra hållet har byggnaden en tydlig gårdssida med trapputbyggnad och asymmetriskt placerade fönster. Gården inramas av två flyglar.

All denna härlighet finns kvar i tämligen orört skick. Än så länge tvingas man dessvärre lägga till. Byggnaden står obebodd och förfallet accelererar med oroväckande fart. Ägaren, som är en ättling till Anders Eliasson, tycks vara fullkomligt likgiltig inför husets framtid och vad som ska hända med det.
Risken är därför överhängande att Malung inom några år har förlorat en viktig del av det kulturarv som speglar en tidig industriepok på orten. Tilläggas kan att själva garveriet med sina kulturhistoriskt oersättliga kvaliteter även det förfaller allt mer. Denna del av det Eliassonska arvet tillhör dock en annan person utan anknytning till familjen.
Vad man känner får väl närmast betecknas som vanmakt, väldigt lite går att göra åt saken utan ägarens medverkan.

Här två bilder på baksidan, fotograferade med tre års mellanrum:

När jag som barn bodde i Västergötland, på Torp i Velinga, så hade jag en lekkamrat. Vi var båda två ganska överviktiga, ganska lillgamla och ganska ohippa, eller vad det kan tänkas ha hetat på den tiden. Vi levde heller inte någon av oss i vanliga trygga kärnfamiljer, vilket de flesta av våra klasskamrater gjorde. Ja, hur tryggt deras familjeliv var har jag förstås ingen aning om, men man skiljde sig i varje fall inte.
Det hade våra föräldrar gjort.
Vi lekte mycket utomhus, som barn ju gjorde på den tiden. Vi hittade på nya världar där vi kunde bestämma förutsättningarna själva, vi startade rymdbaser och vi byggde kojor. Det roligaste var dock att leka inomhus tyckte jag. Min lekkamrats pappa hade i många år ägnat sig åt att samla antikviteter och deras hem var fullkomligt belamrat av föremål som för mig var helt oemotståndliga. Här fanns inga begränsningar, allt fanns där, överallt! Som jag minns det så hade allt blivit kvar efter att föräldrarna separerat i väntan på en kommande bodelning. Mig kvittade det lika, huvudsaken var att jag fick vistas i denna fantastiska miljö.

Nu var det inte bara möbler, konst, silver och böcker det hade samlats på genom åren. Nej, även hus ingick i samlingen. Strax intill gården där familjen bott hade växt fram en ålderdomlig miljö med ditflyttade byggnader från det förindustriella bondesamhället. Ambitionen var, så vitt jag förstått, att bygga upp en slags hembygdsgård, men i privat ägo. Projektet hade väl avstannat någon gång i halvtid och nu stod de gamla husen där som magasinslokaler för ytterligare samlingar. För mig var det som att vistas i ett hemligt himmelrike! På de två svartvita bilderna syns hur gården såg ut 1968, då Västergötlands museums fotograf var där med sin kamera.

Huvudbyggnaden var en tvåvånings parstuga från förra hälften av 1800-talet. Fullständigt intakt och möjligen ursprunglig på platsen. Allt fanns bevarat, Ytterpanelen, fönstren, snickerierna, färgsättningen, golven, ja som sagt, ALLT!
Interiören var dock belamrad med föremål av allehanda slag. Strax innanför dörren stod Lots hustru i gips, två meter hög, och en bit in i den vänstra storstugan skymtade en upp-och-ned-vänd barockstol med klädsel i petit point. Lyckades man ta sig fram till trappan så fortsatte äventyret på andra våningen.

Så småningom blev det till sist bodelning. De bästa objekten skickades till auktionshusen i Stockholm där de inbringade betydande summor. Vad som blev kvar räckte dock till en auktion som varade i tre dagar. Oj vad det var spännande! Alla kom dit, alla handlare och alla nyfikna bybor. Priserna blev, efter vad jag minns, ganska höga, och det enda jag hade råd att köpa var böcker. Men det blev å andra sidan ganska många böcker att frakta hem.

Vad hände då med de fantastiska husen?
Ja, det är faktiskt just det som föranlett detta inlägg. Husen blev stående och förföll allt mer för att till sist, någon gång runt 2010, säljas till en privatperson. Vem denne person är har jag ingen aning om, och har heller ingen längtan efter att få veta. Nu är nämligen fastigheten till salu igen.
Jag fick se den på hemnet häromdagen och kände bara hur jag ville skrika ut min ilska och sorg. Varför väljer man att våldföra sig på en miljö på detta sätt?! För mig är det helt obegripligt. Jag kan förstå att man har en längtan efter att manifestera sin ekonomiska framgång i påkostade hus och interiörer, det har människor gjort i alla tider. Jag kan till och med uppmuntra att man gör det eftersom det berättar så mycket om samtiden för våra efterkommande. Men varför måste denna lust att manifestera sig drabba oersättliga miljöer som denna!

Tyvärr tilldrar sig min barndom i en tid när man vare sig hade digitalkamera eller mobildito så några fotografier av husen så som de såg ut då kan jag inte leverera, ni får helt enkelt tro mig när jag säger att de var vackrare än vackra, stämningsfulla som i en sagoberättelse och kulturhistoriskt oersättliga.
Så här ser de i alla fall ut i dag:

http://egendomsmaklarna.capitex.se/beskrivning.aspx?GUID=3U13SF19JAP2PC7V&TYP=CMLantbruk

Där stod jag, i kvällssolens gyllenvärme, och inväntade buss 97 som skulle ta mig till Jägra. Nyss hade jag lämnat kyrkogården i Malungsfors där mamma har sin sista viloplats. Nu skulle jag hem till min kära faster i huset som farfar någon gång i femtiotalets början lät bygga. Bussen kom, saktade in och lät mig stiga ombord. Jag betalade och eftersom jag var ensam på bussen satte jag mig längst fram nära föraren. Ja, man vill ju inte verka högdragen…

Föraren konverserade mig, och eftersom jag redan från början talat malungsmål med honom så fortsatte han i samma anda. Självklart hade jag inga problem att förstå vad han sa, malungsmålet är mitt första språk och det som känns mest naturligt för mig. Problemen kom när jag skulle tala själv. Helt plötsligt fick jag tänka efter, leta efter de rätta orden och den rätta betoningen. På mitt eget språk!
Tidigare hade jag talat malungsmål varje dag. Varje dag hade antingen jag ringt mamma eller hon ringt mig. Våra samtal hade för det mesta inte handlat om något viktigare än vad vi ätit och vilka vi hade träffat under dagen, ja och så vädret förstås. Inget märkvärdigt, men ack så viktigt. Att få dryfta oväsentligheter med någon som står en nära betyder mycket. Inte minst betydde våra dagliga telefonsamtal att jag höll mitt språk levande.

Den här dagen, på bussen till Jägra, upptäckte jag att min identitet höll på att förändras. Jag höll på att bli någon annan. Någon som jag inte ville bli.
Från den dagen bestämde jag mig för att det aldrig mer skulle få ske. Aldrig mer skulle jag behöva känna mig osäker och främmande i den miljö där jag sedan århundraden hade mina rötter. Aldrig mer skulle jag behöva tvivla på var jag hör hemma.
Det har sedan dess heller aldrig hänt, numera har jag en självklar säkerhet i min tillhörighet.

Nåväl, att jag över huvud taget kom att fundera på dessa saker beror på att jag idag, under en högst ordinär proviantering på ICA, fick höra något som gjorde mig alldeles varm inombords. Vid mjölkdisken stod en mamma med sin varuvagn. Med sig hade hon sitt barn, en liten pojke som inte kan ha varit mer än fyra, fem år. Han dividerade, på klingande malungsmål, med sin mamma om huruvida de skulle köpa den ena eller andra sortens youghurt. Jag blev så rörd och lycklig att jag nästan kunde ha omfamnat dem båda. I synnerhet mamman som med intelligens och styrka lärt sitt barn att tala sina förfäders och förmödrars språk. Om hon bara visste hur oerhört viktig hennes insats är!

Sedan några månader sitter jag i styrelsen för föreningen Talô malungsmål, och den här veckan har jag börjat min tjänst som Kulturarvsutvecklare/antikvarie i Malung-Sälens kommun. Kommunens första. Gissa om jag är stolt!

Tio dagar in i juli, och snart börjar dansbandsveckan. Malung rustar sig för fullt och det gör vi också. Vårt vackra gamla hus sträcker på sig och försöker låtsas som att allt är som för sjuttio år sedan. Det lyckas ganska bra måste jag säga.
Utsidan har det inte gjorts något åt ännu, tiden och pengarna har gått till verkstadshuset som i skrivande stund får nytt värmesystem. Oljeeldning ersätts av jordvärme. Inuti huset har det däremot hänt en del, visserligen än så länge mest av kosmetisk karaktär, men ändå högst påtaglig. Möbler och prylar har fraktats från både Öster- och Västergötland, hundraåriga gardiner har hängts upp och möbler och föremål har skänkts av fantastiska grannar. I salen har till och med linoleummattebiten som legat under salsbordet återfötts med hjälp av en vänlig vän i grannbyn.

Ja, och sedan har vi ju fått elektriciteten tillbaka i huset. Täpp Emil som byggde huset 1915 var en av de första i Malung att installera denna moderna facilitet så jag gissar att han känner sig nöjd där i sin himmel nu när ordningen är återställd. Det är en mycket märklig känsla att efter ett år utan el helt plötsligt kunna tända och släcka ljuset med en knapp på väggen. Kanske förnimmer vi något av den sensation som man upplevde i början av förra seklet när elektriciteten kom till Malung.

Här om helgen hade vi ”öppet hus” med både kafé och konst i verkstaden men också visningar av stora huset. Riktigt kul! Under dansveckan tänkte vi kombinera det hela genom att ha kafé (och kanske lite konst) i stora huset. Det ska bli väldigt roligt.

Tillbaka på Hamra efter två veckor i ett varmt och soligt Malung. Runtomkring oss har det dansbandats för fullt och Malung blev som vanligt under vecka 29 helt förvandlat. 50.000 besökare under en vecka märks kan jag lova!

Här hos oss var det dock betydligt fridfullare. Förvisso var verkstadshuset fullt av gästande släktingar och stora huset använt till sommarcafé, men som sagt betydligt lugnare än nere på byn. Förutom att servera kaffe och Mr Rights egenhändigt bakade godsaker fick vi tid att testa den nyinköpta färgskrapan.

Den snart hundraåriga linoljefärgen på söderväggens solbrända fasad släppte utan större ansträngning. Virket där under är lika hårt och friskt som när det sågades i början av 1900-talet. På norrsidan av huset, där solen inte gjort lika stor ”åverkan”, är dock färgen fortfarande efter alla år intakt.

Lite blekt och kritig, men fortfarande vid god vigör. Jag behöver väl inte nämna att det naturligtvis är linoljefärg av högsta kvalitet som huset målades med 1915…

Längst ut på udden ligger det, nästan i Lettland. Hukande sig för vinden, men ändå på något sätt så trotsigt och stolt. Runt omkring strövar korna med mularna i marken, letande efter något ätbart mellan stenarna. En dörr inåt land, med ett litet fönster bredvid, så att man kan se om det är vän eller fiende som närmar sig. Mot havet en lite större fönsteröppning, för säkerhets skull med lucka att stänga när stormen piskar alltför hårt.
Rakt där utanför havet.

Jag har varit på Öland. Väl hemkommen förstår jag att jag blivit lite smått förälskad. Inte så mycket i det vackert vårdade och för ögat njutbara som det finns så mycket av på ön. Nej, då är det snarare det kärva och vindpinade jag tar till mig . Någonstans känner jag en samhörighet mellan mina rötter i den magra och svårbrukade dalen längs övre Västerdalälven och de bönder och fiskare som slitit med de karga och steniga tegarna på Öland. Ur det sträva och motvilliga föds skönhet.

;

En gång var jag ung. det är ganska många år sedan vid det här laget. Jag satt i en stenlagd förstuga och läste. Mina tankar svävade bort till en annan värld, en värld fylld av längtan och åtrå.

Där i det västgötska 1600-talets slottsmiljö satt jag, en yngling med förväntningar om en annan framtid, en framtid av besvarad längtan och åtrå.

Den som formulerade min ungdoms förbjudna tankar var Jean Genet. Han gav mig möjligheten att se in i något som var jag, något som snuddade vid ett okänt inre. Genom att ta del av hans sanningar förstod jag att livet inte var självklart, inte planerat och ordnat så att det skulle flyta på i förutbestämda ramar, utan i stället var något jag själv hade kraften att råda över. För mig betydde det mycket, och gav mig dessutom nya insikter om vem jag var och vad jag kunde ge och få i mitt fortsatta liv.

Boken jag läste var inte bara till innehållet fylld av Genetsk skönhet, den var också till det yttre formgiven med styrka och närvaro, alltså med, i mitt tycke, sann skönhet. Det fanns ett tydligt samband mellan bokens inre liv och vad den presenterade sig som. En brutal och svårdefinierad skönhet.

Hur besviken blir jag då inte när jag tvingas se vad som omsluter dessa litterära mästerverk i dag.

<

En fullkomligt urvattnad schablon av homosexuell identitet. En standardiserad yngling med vattnig sängkammarblick. Musklerna på kommersiellt rätt ställe och oantastligt välondulerat yttre. Alltså fjärran från en värld av ovårdade fångar, upptagna av sin egen och sina medfångars tillbakahållna åtrå. Torftigheten firar triumfer!

Som homosexuell man, stolt över att vara just det, blir jag så förbannad när jag tvingas bli reducerad till en konsumerande nolla, någon man kan lura med ett förföriskt yttre eller en tillrättalagd blick. Jag känner mig förnedrad, eller kanske snarare förnekad. Förnekad min rätt att vara just den jag är. En man med självaktning, någon som känner stolthet och ödmjukhet. Jag behöver inte ”vackra” pojkar för att vilja köpa en bok, än mindre för att känna mig bekräftad som man. Så sorgligt det känns att inte bokförlagen fattat det.

Nåväl, jag förutsätter att det här bara är en sorglig parentes, ett uttryck för det avslutade 1900-talets rädsla för att ta ställning. I framtiden kommer vi att kunna glädjas åt livslust och åtra, styrka och svaghet, både i ord och bild.

Förra årets adventscafè, vårt allra första, blev ju som kanske några av er minns en riktigt trevlig tillställning. Jag skulle, om jag inte varit så blygsam, kallat det en succé.

Så i år var det då dags igen. Inför den 16 november hade vi fixat och ordnat till långt in på nätterna. Allt skulle bli minst lika bra som i fjol. Nu fanns det dessutom betydligt mer för gästerna att titta på i stora huset. Fjolårets tämligen spartanska interiörer hade blivit åtskilligt mer autentiska.

Gästerna kom, köpte hantverk, drack kaffe och njöt av Mr Rights egenhändigt förfärdigade lussebullar av östgötsk modell. Själv höll jag i visningarna av det julpyntade gamla hemmet i stora huset. Även i år avslutades visningarna i övervåningens fantastiska köksmiljö, denna gång kompletterad med julpysslande barn i tidstrogen kostymering.

Jag ser den varje dag här hemma på Hamra. Vid det här laget har den upphört att vara skrivbordsstol och utgör numera ett vackert och fantasieggande blickfång vid bokhyllan. Den brunmönstrade ylleklädseln är lite sliten och ena armlänet sitter löst. Trots det, eller kanske delvis tack vare det, tycker jag mycket om den.
Det finns många anledningar att tycka om den. Framför allt kanske för att den funnits med mig under så många år. Många år med många glada minnen från tiden då jag lärde känna dess dåvarande ägare. En tid när jag med ungdomlig entusiasm insöp mycket av den kunskap och känsla som sedan fört mig vidare i livet. Den fick ett namn, vi kallade den för Insekten. Ett namn som förstås anspelar på dess aningen spindellika utseende. Insekten blev något av en personlighet och då hemmet där den stått skingrades i början av 2000-talet fick jag den generösa frågan om jag kunde tänka mig att ta hand om den. Självklart kunde jag det! .

För att historien ska kunna fånga oss 2000-talsmänniskor krävs att den har något att berätta. I en värld där vi dagligen blir övermättade av intryck och information, serverad oss i aldrig sinande strömmar lyckas få saker engagera på riktigt. Det mesta framstår som ganska innehållslöst. Skall då historien förmå att ta plats i denna djungel av budskap, ja då måste den befolkas av människor och människoöden. Det räcker inte längre med att endast presentera historiska artefakter och byggnader, hur stil- och betydelsefulla de än må vara. Utan de mänskliga avtrycken blir de alltför abstrakta. Vi vill kunna relatera till människorna. Få ledtrådar till berättelsen om deras liv, vilka var de, hur levde de och vad gjorde de? På så sätt får vi också möjlighet att sätta föremål, miljöer och skeenden i sitt rätta sammanhang.

Historien är naturligtvis fylld av fantastiska människoöden, de allra flesta anonyma och omöjliga att återberätta. Visst, någon enstaka kan emellanåt lysa fram ur det enkla folkets kompakta glömska, men oftast finns där väldigt lite att hämta. Vänder man däremot blicken och sökandet mot samhällets mer privilegierade klasser så hittar man desto mer. Här finns brev och dagböcker, porträtt och biografier vilka tillsammans kan ge en bild av dessa personers liv. Om en glansfull yta, präglad av rikedom och stolthet, men också om en vardag som i vissa stycken framstår som allt annat än privilegierad. Bilden av vår historia är nästan alltid mer komplex än vad man i förstone kan tro.

En av dessa privilegierade, ja kanske i sin samtid rent av den mest privilegierade, var Magnus Brahe (1790-1844). Född in i landets absolut högsta aristokrati, in i en ätt vars medlemmar i alla tider befunnit sig i maktens centrum. Han kom under sitt 54 åriga liv att fortsätta denna tradition till fullo. Det har skrivits mycket om Magnus Brahe, inte minst Rune Stenssons bok om Brahe och Carl XIV Johan från mitten av 80-talet, men trots detta framstår han som märkligt anonym. För att vara en man vilken i stort sett hela sitt vuxna liv befann sig i regentens absoluta närhet är han påfallande svårfångad. Något som på sätt och vis gör honom än mer intressant.

Nu hade jag inte tänkt att detta i första hand skulle handla om Magnus Brahe, utan snarare om några stolar med stark anknytning till just Greve Brahe. På Salsta slott i Uppland fanns tidigare en armlänstol vilken numera ingår i Nordiska museets samlingar. Stolen är utförd i mahogny med spiralsvarvade ben och ståndare. Modellen går tillbaka på barockens stilideal, närmast från 1600-talets mitt, men har en betydligt sprödare, mer empiremässig framtoning än sina förebilder. Den är också mycket riktigt tillverkad under senempiretid på 1830-talet.

Intresset för historiska stilar hade vid den tiden fått fäste även i Norden, i första hand nyrokokon som redan så smått börjat erövra de svenska förmaken. Barocken däremot, hade lite svårare att etablera sig. Detta trots man i de flesta länder favoriserade den nystil som anknöt till nationens storhetstid, i Sveriges fall stormaktstiden under 1600-talet. I Frankrike hade nybarocken dock redan en stark ställning och den svenske kungen, fransman som han från början var, hade sannolikt redan stiftat bekantskap med stilen. Och faktiskt, vad hittar vi i kungens bibliotek på Rosendal om inte en armlänstol i nybarock, dokumenterad i ett inventarium från 1837. En stol som till och med är tvillingbror med Nordiska museets Salstastol.

Samma spiralsvarvade empireelegans i barockutförande, samma rektangulära ryggstycke och samma små mässingstrissor som avslutning på de tunna benen.
Vad som gör dessa båda stolar extra intressanta är det faktum att de bevarat sin resårstoppning från 1830-talet, något i det närmaste unikt. Inte förrän mot slutet av 1840-talet blir det vanligare att man använder resårer vid tapetserararbeten, då uteslutande i mycket påkostade miljöer. Båda stolarna har också kvar sin originalklädsel, broderad i silke och ylle samt avslutad med kantsnoddar och frans längs sargens och ryggstyckets respektive underkant. Rosendalstolen har även fransar i armlänens underkant. Broderiets mönster skiljer sig åt på de bägge stolarna. Så har de ju heller aldrig varit tänkta att stå tillsammans. Kungens stol stod vid hans skrivbord på Rosendal och Nordiska museets stol stod vid slottsherrens skrivbord på Salsta.
Herren till Salsta, som alltså var Kungens närmast förtrogne, Greve Magnus Brahe.

Magnus Brahe var under 1830-talet engagerad i vad som utan tvekan var dåtidens mest omfattande ”stilrestaurering”. Han hade 1826 övertagit fideikommisset Skokloster i Uppland, med ett slott vilket ända sedan 1700-talet ansetts som ett nationalmonument. Ett uttryck för fosterlandets ärorika förflutna. Nu hade han föresatt sig att ytterligare förstärka slottets historiska karaktär, att ”barockifiera” barocken så att säga. Detta lyckades han med så väl att man inte förrän i slutet av 1900-talet började ana att det man tidigare trott vara autentiskt 1600-tal i själva verket i stora stycken var åstadkommet under 1830- och 40-talen. Vill man läsa mer om det fascinerande detektivarbetet att försöka utröna vad som är vad i denna iscensättning rekommenderar jag Eko av historien. Omgestaltningen av Skokloster slott under Magnus Brahes tid av Ove Hidemark och Elisabeth Stavenow-Hidemark från 1995.

Att använda sig av de återuppväckta historiska stilarna visade inte bara att man förstod sig på det senaste modet när det gällde arkitektur och inredning. För de privilegierade klasserna handlade det också om att återknyta till en förgången tid. En tid när adelns samhällsinflytande var orubbat och kungamakten stark. För Magnus Brahe, den främste bland svenska adelsmän, och hans vän Carl XIV Johan måste frestelsen att i Skokloster skapa ett monument över en i deras ögon bättre värld varit oemotståndlig.
Till inredningarna på Skokloster beställdes möbler och andra föremål i barockinfluerad stil. Vissa med tydligt släktskap med sina förebilder och andra med ett betydligt mer fantasifullt utseende. Allt skapat för att förstärka det historiska intrycket. Kungen visade stort intresse för Skokloster och Magnus Brahes insatser när det gällde att sätta det gamla slottet i stånd. Hade han till och med egna åsikter om hur rummen skulle utformas? Det får vi kanske aldrig veta.
Vad vi däremot vet är att Magnus Brahe ofta anlitade samma hantverkare och samma inköpskanaler som majestätet när det gällde mer betydelsefulla uppdrag, till exempel sin egen skrivbordstol. Rosendalstolen och Magnus Brahes stol i Nordiska museet har med all sannolikhet gemensamt ursprung och tillverkningstid. De representerar båda sin tids högsta mode när det gäller formgivning och sin tids mest avancerade tapetserararbete.

Så varför detta intresse för ett par stolar kanske någon frågar sig. Ja, egentligen skulle det räcka med att dessa två stolar i sig själva är både interiör- och teknikhistoriskt mycket intressanta, men det finns ytterligare en anledning.
När Magnus Brahe gick ur tiden, endast sex månader efter sin älskade kung, tillföll fideikommisset halvbrodern Nils Fredrik Brahe, sedan 1836 gift med Grevinnan Hedvig Piper. Vid övertagandet hade de tre barn, döttrarna Aurore född 1838 och Ebba född 1842 samt sonen Nils Claes född 1841. Yngste sonen Magnus Per föddes 1849. Året efter dog Nils Fredrik Brahe endast 38 år gammal. Ny fideikommissarie blev den då nioåriga Nils Claes.
Dessa fyra syskon skulle bli de sista i Sverige att bära det anrika Brahenamnet.

Nils Claes förblev ogift hela livet, brodern Magnus Per gifte sig förvisso med Friherrinnan Anna Nordenfalk men blev barnlös. I stället blev det döttrarna som förde Brahearvet vidare. Aurore kom att gifta sig med Friherre Fredrik von Essen och Ebba med Greve Conrad von Rosen. Ebba dog redan 1872, och efterlämnade två söner. Aurore däremot blev 86 år gammal och födde fem barn.

När så den siste Greve Brahe lämnat jordelivet år 1930, gravvalvet i Östra Ryd låsts och både nyckeln och den krossade vapenskölden sänkts i Kyrkfjärden tog en ny tid vid. Det omfattande godsinnehavet där inte bara Skokloster utan även Rydboholm och Salsta ingick ärvdes av Aurores söner som med sina familjer kom att bosätta sig på de gamla gårdarna. Moderna och mer effektiva bostäder inreddes i tidigare ekonomiutrymmen och livet gick vidare. I dag ser det annorlunda ut, Skokloster ägs sedan 1967 av Svenska staten, Salsta sedan 1976 likaså. Rydboholm däremot, har fortsatt att ärvas inom släkten von Essen och ägs idag av Elisabeth von Essen gift med Greve Gustaf Douglas. Elisabeth von Essen är barnbarnsbarn till Aurore Brahe.

Men, låt oss nu återvända till stolarna. Två stolar har man alltså känt till. Det visar sig nu att det finns ytterligare en,”Insekten”. Identisk med de två redan kända, samma mahognystomme och samma spiralsvarvningar, dock här något mer utdragna. Vad som skiljer den från sina bröder är klädseln och stoppningen. Vid sekelskiftet 1900 när den ägdes av Carl Louis von Rosen och av honom användes som skrivbordstol fick den nya resårer och ny klädsel. Ett ingrepp som naturligtvis berövat den dess museala kvaliteter men som på intet sätt förändrat dess historiska betydelse. Delar av originalklädseln, av samma typ som på de andra två, finns dessutom delvis bevarad under den nuvarande.

Alltså har Magnus Brahe, på 1830-talet, beställt minst två likadana skrivbordstolar. Den ena vet vi fanns på Salsta varifrån den så småningom såldes och till sist hamnade på Nordiska museet. Var den andra ursprungligen fanns känner vi i dagsläget inte till, möjligen på Skokloster eller kanske mer troligt i stockholmsbostaden. Vad vi vet är att den efter Magnus Brahes död så småningom hamnade hos brorsdottern Ebba, gift von Rosen och därefter ärvdes av hennes son Carl Louis. Från dennes barnbarn har stolen för cirka tio år sedan överlämnats som gåva till mig.
Nu, efter att ha forskat lite i dess historia har jag också insett att det i mitt arbetsrum står en möbel som inte bara bär på mina, alldeles egna minnen utan också kan berätta om både människor, miljöer och skeenden ur vår gemensamma historia.

I ett rosenmönstrat fotoalbum från min barndom sitter många bilder. Ja, sitter och sitter förresten. Så där väldigt väl sitter de faktiskt inte längre, den från början praktiska anordningen med självhäftande underlag på albumets sidor har visat sig inte riktigt motsvara tillverkarens förväntningar. Om det nu fanns några sådana vill säga.
Nåväl, de bilder som ömsom sitter fast och ömsom ligger i en liten hög är alla fotograferade med min första kamera. En Kodak instamatic som jag fick av pappa på min tioårsdag. Tillsammans med kameran låg i paketet också en förmaning att inte slösa med film utan noga överväga vad som var värt att fotografera. Jag började med att ta en bild av min faster, placerad mot den stora häggen i farmors trädgård. Det blev en lite suddig, men kär bild.
En annan bild, fotograferad 1976, visar min lillebror och mig själv sittande grensle över en gigantisk kanon på Fredrikstens fästning i Halden. Ingen vacker bild, det måste jag tillstå, men ändå ett minne från mitt första besök i Halden.

Och det var dit den här inledningen skulle ta oss – till Norge och till Halden.

Det är nämligen på det viset att jag förra helgen begav mig till just ovan nämnda stad för att delta i ett seminarium om ”Arven fra 1814”. I Norge firar man ju i år 200-årsminnet av självständigheten från Danmark och antagandet av den egna Norska grundlagen. I Halden inleddes det årslånga firandet med just helgens seminarium. ”Arven” i det här fallet handlade i huvudsak om det arkitektoniska arvet, ett arv som i Halden är högst påtagligt. Där stoltserar man med några av Norges förnämsta empirebyggnader. Bland dem den stiliga Immanuelskyrkan, uppförd 1828-33 i sträng nyantik stil.

Dess tillkomsthistoria redogjordes för under seminariet i ett anförande med den lite tillspetsade rubriken: ”Er det Grosch alt som glimrer?” Det var arkivarien vid Halden historiske Samlinger, James Ronald Archer som presenterade en något mer komplex bild av kyrkobyggnadens historia än den gängse. Bl.a. kunde han berätta att det skall ha funnits ett ritningsförslag i nygotik från 1820-talet. Det hade jag velat se! I stället valde man en ritning av den arkitekt som senare har kommit att i det närmaste blivit ett med den norska empiren, C. H. Grosch.

Professor Elisabeth Seip från arkitektur- och designhögskolan i Oslo gav i sitt anförande en bakgrund till empiren och hur denna kommit till uttryck i Norge. Min roll var sedan att presentera den svenska empiren, var den har sina rötter och hur den utformades när den nådde Sverige. Intressant är att det faktiskt skiljer sig åt mellan de båda grannländerna. För att förenkla det hela kan man säga att där vi är franska är norrmännen snarare tyska.
Hela arrangemanget gick av stapeln i Fredrikshalds teater, en fantastiskt fin teaterbyggnad uppförd 1838. Restaurerad på ett föredömligt sätt i början av 1980-talet och i dag ett mycket vackert teaterrum, litet men med tydliga referenser till tidens stora teaterbyggnader.

Kvällen innan, på fredagen, samlades ett fyrtiotal personer på Öröd gård utanför staden för den egentliga invigningen. Där tog gårdens, ägare Anne Håbu och Tor Övrebö, mot med stor gästfrihet. Gårdens huvudbyggnad, som så sent som för ett par år sedan ansågs vara bortom räddning, bländade oss besökare med sin empireelegans.

Bilde är lånad från Öröd gårds egen facebooksida https://www.facebook.com/groups/164268547028628/

I husets balsal, med nyrestaurerade tapeter från 1850 talet och upplyst av ett otal stearinljus, bjöds på värmande soppa och högläsning av den norska skådespelerskan Bente Börsum. Mycket stämningsfullt! Kommunens ordförer Thor Edquist förrättade invigning och herrskapet själva visade runt i huset och berättade om den pågående restaureringen. Det ska bli väldigt intressant att följa deras arbete.
Väl hemkommen till Sverige inser man hur trevligt det är i Norge, och hur sympatiska norrmännen är, ja norskorna också naturligtvis. Själv är jag ju, tack vare morfar, faktiskt till en fjärdedel norrman så det kanske gjorde mig ännu mer förtjust. Det är inte utan att man delar Oscar IIs sorg över förlusten av broderlandet.

När jag slutade nionde klass i grundskolan förutsatte mina lärare att jag skulle fortsätta på gymnasiet. Jag var ju så begåvad gudbevars.
En av dem, jag minns just nu inte hans namn, mer eller mindre tvingade mig att söka in på gymnasieskolan i Falköping, Ållebergsgymnasiet. Jag kom in på den linje som det var tänkt, men började aldrig.
Det blev inget gymnasium för min del.

I stället hade min teckningslärare., Leif Lindblom, sett till att lärarna från den estetiska linjen vid Hellidens folkhögskola kom för att bedöma om jag eventuellt kunde vara en tänkbar elev vid deras skola. Han visste hur gärna jag ville studera just där, och han såg, tack och lov, också min olämplighet för fortsatta gymnasiala studier.
Resultatet blev att jag antogs på dispens. Jag var bara sexton och egentligen två år yngre än den nedre åldersgränsen för att antas vid deras utbildning. Och visst, så här i efterhand ser jag naturligtvis att det inte var en utbildning som passade för mig. Jag var helt enkelt för ung.
För de flesta av mina klasskamrater handlade tiden på Helliden om att ta ett nytt steg i livet, att slutligen börja ansvara för sin egen utveckling. Jag själv hade precis börjat utvecklas, börjat fundera över vad livet kunde erbjuda mig.

Trots att jag ganska snart fick klart för mig att lärarna tyckte att jag var alltför obegåvad och dessutom irriterande svår att imponera på, blev det en period i livet som utan tvekan är bland de allra viktigaste i mitt liv. Jag fann en Peter som tidigare inte hade fått möjlighet att visa sitt rätta jag. Nu kunde jag äntligen, tillsammans med mer eller mindre vuxna människor, leva ut den jag var. Jag lät mitt hår växa, jag köpte svart kajalpenna och övertalade mamma att sy leopardfläckiga ridbyxor till mig . Livet hade börjat.
I dag är jag snart femtio och ganska klar över vem jag är. Sannolikt till stor del just den man jag då önskade att jag skulle bli. En man som har förmånen att leva i en värld där jag tas emot med värme, där jag får utvecklas och där jag får känna kärlek. Med en vardag delad med en man som i mina ögon är den vackraste av alla män, såväl inuti som utanpå. Med ett yrkesliv där min kreativitet kommer till användning i olika projekt och där jag hela tiden kan se en utveckling.

Varför nu denna känslosamma utläggning? Ja, det kommer sig av att jag i morgon ska presentera mina tankar och idéer kring ett iordningställande av biblioteket på Malungs folkhögskola.

En fantastiskt fin miljö från förra hälften av 1900-talet. Fullkomligt befriad från ”fräschhet” och vit plastfärg. Här finns fortfarande en förtätad stämning av folkbildning och kultur, av en bildning som på den tiden ansågs eftersträvansvärd och betydelsefull.
Folkhögskolans bibliotek är till största delen inrymt i en villa, uppförd vid 1800-talets slut av en pionjär inom hembygdsrörelsen i Malung, Erik Thorolf. Thorolfs hustru, Anna, råkar dessutom vara född på Sandbäcksgården, alltså vår egen ägandes gård, allt hänger samman!

Min uppgift blir att se till att folkhögskolebibliotekets kulturhistoriska värde bevaras och kanske till och med förstärks. För någon som likt mig har folkhögskolan att tacka för så mycket i livet känns det bra att kunna ge tillbaka något av det jag fått.

Förra sommarens enastående väder, med ständig sol och värme förde för vår del det goda med sig att nästan hela västra fasaden på stora huset blev skrapad. Den solbrända linoljefärgen släppte utan större ansträngning och hade vi bara haft en byggnadsställning, ja då hade den återstående delen också blivit färdig. Nu är våren snart här, och med den kommer lusten att återuppta utomhusarbetet. Men vad ska vi välja för färg? Ja när det gäller själva färgen, alltså materialet, är valet självklart. Endast det bästa är gott nog! Och eftersom huset bara målats en gång tidigare, och då med linoljefärg, så blir det samma färg igen. Om det valet är lätt så har det visat sig betydligt svårare att välja kulör. Det enklaste vore förstås att välja samma färg som huset hade 1915 när det byggdes, en beigebrun umbra med engelskt röda fönster. Fasaden i en ljusare ton och knutbrädor, fönsteromfattningar och övriga snickerier något mörkare. Ungefär så här:

Vackert, men lite ”beige”.

Nej det lutar snarare åt något med lite mer karaktär, gärna åt det gröna hållet. Varmt ljusgrågrönt på fasaden och mörkare gröngulockra på snickerierna. Till det mörkgröna, eller möjligen engelskt röda, fönster. Än så länge har vi inte hittat något hus med helt rätt färg, men flera med olika kombinationer av det vi är ute efter. Hjälp tas tacksamt emot!

Ibland känns det väldigt fjuttigt att sitta här i sitt eget lilla hörn av världen och formulera tankar kring arkitektur, byggnadsvård och gamla nedsuttna soffor. Vem gagnar det? Gör det någon skillnad? Blir arkitekturen skönare, linoljefärg ett självklart val och sofforna omhändertagna? Ingen aning faktiskt, men ibland känns dessa spörsmål som tämligen oviktiga.

Häromdagen undertecknade Ugandas president Yoweri Museveni en lag som i sin avskyvärda tydlighet visar på ett avgrundsdjupt mörker i människosläktet. Ett mörker som hämtar sin näring ur okunskap och människoförakt.
Just okunskapen är mänsklighetens värsta fiende. Genom att hålla stora folkgrupper utanför möjligheten att själva ta till sig kunskap och information skapar man möjlighet att kontrollera och dominera. Okunskap skapar rädsla och rädsla föder hat. Ett hat vi redan sett åtskilliga exempel på i världshistorien.

I dagens Afrika, i länder som exempelvis Uganda, där en stor del av befolkningen är outbildad och i många fall även analfabeter, skapas på många håll ett samhälle där människovärdet helt åsidosätts. Där föraktet för de medmänniskor vilka lever sina liv på ett annat sätt än en själv är sanktionerat från högsta ort. Och då tänker jag inte enbart på regeringar och presidenter. Nej, för många afrikaner, inklusive presidenter och lagstiftare, står kyrkan som den viktigaste sanningssägaren i deras liv. Det kyrkan predikar, det tror man blint på.
Problemet är bara att kyrkans företrädare gömmer sin egen rädsla och sin grundmurade okunskap bakom en ridå av uppdiktade sanningar. Människor luras att tro på löften om en bättre tillvaro, en tillvaro som är reserverad just för dem. De som deltar i kyrkans möten och följer deras dogmer. De som lever på ”rätt” sätt, med rätt livsstil, rätt mathållning, rätt klädsel och så vidare. De och enbart de, kommer att få njuta Guds härlighet.
Vi och dom.
De andra, ”dom”, är förstås dömda att brinna i helvetets eldar, och kyrkan drar sig inte för att bidra med bränsle. Tvärtom, genom att ständigt predika sin människosyn ger de hela tiden folket nya förklaringar till varför de skall hata och förakta andra. Eftersom detta är den enda ”kunskap” man får om hur andra människor lever, ja då blir naturligtvis resultatet förödande. Våldtar man en lesbisk kvinna för att ”bota henne” eller slår ihjäl en homosexuell man så kan man ju nästan säga att man gjort en god gärning. Man behöver i alla fall inte oroa sig för någon bestraffning.

Nu är det ju inte så att vi i västvärlden kan slå oss för bröstet och förfasa oss över hur barbariska afrikanerna är. Vi lider av samma sjukdom här. Okunskapen och föraktet sprider sig med oerhörd kraft. Nästan varje dag påminns vi i media om hur farligt nära en kollaps vi är. Hur föraktet för ”de andra” ökar.
Kunskapsnivån sjunker dramatiskt, vi blir experter på att konsumera varor men vi vet inget om hur samhället fungerar. Och som sagt, okunskap är förutsättningen för så mycket av det sämsta hos oss. Vi blir rädda och vi blir lättlurade. Vi accepterar förenklade lösningar på komplicerade problem och blundar för konsekvenserna av vår dumhet.
I Norge har man nyligen tvingats acceptera att folket, i sin outsägliga vishet, röstat in det högerpopulistiska Fremskrittspartiet i regeringen. Här i Sverige står vi inför ännu större hot. Om vi inte agerar i tid kommer vi efter nästa val att i regeringen ha ett parti vars grundläggande ideologi hämtar sin näring direkt ur nazismen. Det blir i så fall konsekvensen av att vi låtit stora grupper svenskar sjunka ner i okunskap och rädsla för det de inte omedelbart förstår. De har blivit ett lätt byte för de sverigedemokratiska ”predikanter” vilka likt sina ugandiska kollegor lovar en bättre och mer lättförståelig värld.

Som sagt, det känns lite ”smått” att bekymra sig om färgen på fasaden och grusgång eller inte grusgång ibland. Men det borde väl finnas plats för både och. Ofta har jag, precis som många andra, velat engagera mig på något sätt men inte riktigt kommit till skott. Politiken är förstås en väg, men kanske ändå inget för mig.

Kyrkan skulle kunna vara en annan. I min ungdom ville jag bli präst men insåg ganska snart att det fanns alltför många saker jag inte kunde acceptera, inte minst det exkluderande synsätt som fortsatt finns inom vissa kyrkliga kretsar. Vågade kyrkan bara ta ställning för Människan skulle den kunna vara en så mycket starkare kraft. En kraft som kunde förmedla kunskap om hur vekligheten ser ut, hur människan ser ut. Ecce homo!

Måndag. En Malungsmåndag. Jag är tillbaka i kulturarvet efter en vecka på Hamra. Från en sorts vårvinter till en annan. Där hemma blommade krokusen, här hemma täcker snön fortfarande vad som komma skall.
Arbetsdagen började med planeringsmöte. vilket jag i vanlig ordning missade, att man aldrig lär sig! Hur som helst så hann jag i alla fall delta i en diskussion om läsandet bland barn och ungdomar. Ett läsande som enligt alla mätningar går ner.

Min egen lust att läsa, och min egen nyfikenhet att undersöka språkets möjligheter, grundades till största delen i sällskap av Kitty Drew och hennes ständiga vapendragare George och Bess. Att böckerna var så kallade flickböcker kan jag inte minnas att jag vid den tiden överhuvudtaget reflekterade över. Det var spännande böcker, punkt slut.
Så småningom förstod jag att det egentligen var tänkt att jag som pojke skulle läsa andra typer av böcker. Sådana som hade en pojke i huvudrollen, helst en som var både sportig och motorintresserad. – Herregudsåointressant!
Nej mycket hellre en spännande Kitty, eller kanske ännu hellre systrarna Mary och Lou vilka precis som Kitty löste mysterier på löpande band.

Så småningom blev jag tonåring, vyerna blev vidare och det behövdes mer för att fylla behovet av fascinerande berättelser. Det var då jag upptäckte Birgit Th. Sparre.
Vilken upptäckt! Här fanns en annan människa som tog med mig in i en helt ny värld. En värld av skönhet och förfall, av hjältemod och fåfänga. Här fanns människor av kött och blod, torpare och grevar i någon form av ”helig” allians. Visst var Birgit Sparres världsbild förenklad i viktiga avseenden, det är jag fullständigt medveten om i dag, men trots det så är jag henne evigt tacksam för att hon gav mig en fullkomligt ovärderlig läsupplevelse. Jag växte i mötet med hennes ord och formuleringar. Det gav mig ett nyanserat språk och en medvetenhet om att livet var komplext. Att allt inte är riktigt så som det utger sig för att vara.

Att då upptäcka med vilket oerhört förakt man vid den tiden talade om hennes författarskap känns märkligt. Det ryms en stor portion klassförakt i ordvalet hos de lektörer på bibliotekstjänst vilka var satta att recensera nyutkomna böcker. Läs bara Monika Waleijs sågning från 1980, där hon med full styrka ångar på i sin fullkomliga brist på inlevelseförmåga:

”Herrgårdsromansen är den åttonde och förhoppningsvis sista delen av Birgit Sparres serie om Gårdarna runt sjön. Handlingen kan utan svårighet komprimeras till en sida, medan miljöskildringen, – enkannerligen heminredningen – är en salig blandning av museikatalog och Sköna hem. Personskildringen är å andra sidan lika med de agerandes namn. Således heter noblessen Joachim Riddercrona, den präktige läkaren – som kan bjudas till herrgården på middag! – Erik Ek, tjänstehjonen är tillnamnslösa och benämns Aldur och Hilma, den snustuggande urbefolkningen Ville i Vassruggen… Denna osannolikt feodala miljö kan endast tidsbestämmas genom det i sammanhanget nästan chockartade omnämnandet av Vietnamkriget och flower power… Det mest positiva som kan sägas om boken är att den är kort och att typografin är lättläst”

Stackars Monika Waleij, jag hoppas att hon ändå kanske någon gång kunde tillåta sig att förtrollas. Att slappna av och drömma. Njuta.
Hennes kollega Gösta Enoksson, också han en av de som var satta att avgöra vilka böcker som kunde anses lämpliga att tillhandahållas via Sveriges bibliotek, medger ändå att:

”så länge författarinnan håller sig till vad hon hört berättas, sägner och skrock, bygdeoriginal, arbetsförhållanden på glasbruket, glastillverkningen, kroglivet, så länge är romanen underhållande och har ett visst intresse

Han lägger dock in en brasklapp som säger
”Men i skildringen av huvudfigurerna misslyckas hon helt och det samma gäller romanintrigen. Hon blir sentimental och banal, det hela utmynnar i gottköpsromantik av värsta slag. Boken efterlämnar en fadd smak.”

Thank God för lite ”gottköpsromantik” säger jag!

Malungs församling bjuder emellanåt in till en aktivitet som man valt att kalla ”God gemenskap”. Det hela tilldrar sig i vad som tidigare var Malungs prästgård, en egentligen ganska fin 1880-talsbyggnad i två våningar, placerad helt intill Västerdalälven. Prästerna är sedan många år utflyttade och huset har interiört tvingats genomlida flera hårdhänta ombyggnader. Trots detta finns en slags svårdefinierad frid i huset. Kanske kan det vara mina egna högst personliga minnen av begravningshögtider för både pappa och farföräldrarna som gör att jag känner på det viset, men faktum kvarstår; Det finns något vackert och just fridfullt över rummen.

En torsdag i april var jag inbjuden som ”attraktion” vid ett av dessa tillfällen där den goda gemenskapen tänktes äga rum. Det var mitt andra ”God-gemenskap”- föredrag, och faktiskt, den gemenskap som skapas vid dessa anspråkslösa möten är vad jag skulle kategorisera som just god. En okonstlad atmosfär och ett tillfälle till lättsamt umgänge för personer vilka på grund av ålder eller andra skäl kanske sällan får tillfälle att möta andra. Medelåldern är relativt hög, rullatorerna många och kaffekopparna ålderdomligt små, och som sagt; Gemenskapen är god.

Ämnet för dagen var interiörer. Jag hade botaniserat bland Malungs lokalhistoriska arkivs fotografier och ställt samman en serie bilder som visar rumsinteriörer från Malung under, i huvudsak, det tidiga 1900-talet. Människor som poserar vid kaffebordet eller i soffan, ibland hållande en katt i famnen men oftast bara sittande framför kameran lugnt och stilla. På bilderna kan man se hur dessa västerdalska hem såg ut, se de vilt mönstrade tapeterna, häpna inför mångfalden av vävda trasmattor och glädjas åt den fullkomligt ohämmade mönsterglädjen. En sorts blommor på tapeten, en annan på möbeltyget. Rutiga mattor och kakelmönstrat linoleum på golvet. Alldeles oemotståndligt!

En detalj som jag noterade, och dessutom påpekade för åhörarna var att det i många av de fotograferade malungshemmen förekom en piedestal på tre ben, lindad med bast och försedd med tofsar i samma material. Uppenbarligen var detta en liten, förmodligen ganska billig, inredningsdetalj som hade blivit högsta mode i Malung runt år 1900. Och mycket riktigt, på ett fotografi taget hemma i salen på Täpp Emils 50-årsdag 1926 kan man se en blomsterkorg placerad på just en sådan bastpiedestal. Självklart måste vi se till att hitta något liknade för dagens Sandbäcksgård konstaterade jag. Publiken nickade.

Några dagar senare var vi på loppisbesök och mötte där en av torsdagens åhörare. En ung pojke med ett stort intresse för äldre tider och kulturhistoria. Han hade lyssnat på mitt föredrag och sett mina bilder. Nu kunde han berätta att han hittat just en sådan piedestal som jag sagt att jag ville ha. Den fanns till salu på en annan loppis i närheten.

Dagen efter stod det åter en bastklädd trebent 1800-talshorrör till piedestal på Sandbäcksgården! Egentligen ganska ful och för de flesta helt ointressant, men för mig näst intill ovärderlig. Just dessa små detaljer, att man uppenbarligen i Malung vid sekelskiftet 1900 ansåg det vara högst ”gouterat” att ha en sådan tingest i sitt hem, och att vi nu har en likadan i vårt hem gör mig så fantastiskt glad! Att det dessutom finns unga människor som känner samma glädje inför dessa kulturhistoriska bagateller gör mig fylld av tillförsikt inför framtiden.
På måndag, alltså den 19 maj, kommer jag att reprisera mitt föredrag om interiörer i sekelskiftets Malung. Den här gången i Kulturförvaltningens serie ”Udda måndag”. Befinner du dig i Malung eller dess närhet så är du hjärtligt välkommen till Malungs bibliotek. Vi börjar klockan 18.

I Malung finns åtminstone 483 rädda människor. 483 personer, män och kvinnor vars vardag präglas av rädsla. En rädsla som de har svårt att sätta ord på, som de har svårt att beskriva och som de framför allt har svårt att på ett övertygande sätt förklara orsaken till. Trots det, eller kanske snarare på grund av det, reagerar de på ett sätt som är typiskt för just rädda individer. De omvandlar den inre skräcken till ilska. Den sortens Ilska som föder och göder fientlighet och förakt. När ens känslor slutar att reagera på ett empatiskt och värdigt sätt kan det lätt skapas plats åt annat. Man ställer sig frågor om hur det kommer sig att andra har det så bra när man själv måste vända på varje krona. Hur kan dom där ha råd att låta sina barn gå klädda i nya jeans när mina barn inte kan få några. Och vad fan är det för pervers karl i klänning som vinner schlagerfestivalen! Jag fattar inget!

Många av dessa 483 personer har, precis som jag, förfäder och förmödrar vilka levde sina liv i de kargaste och mest svårbrukade delarna av Dalarna. Malung och hela övre västerdalarna har i alla tider varit utsatt för svårigheter, inte minst på grund av det kärva klimatet. Att överleva på vad som fanns i hemsocknen var under vissa tider omöjligt.
Det enda alternativet var att söka sig bort från hemmet, i annat fall skulle man sakta men säkert svälta ihjäl. Man packade sina få tillhörigheter och försökte skapa sin framtid någon annanstans. Många reste till det förlovade landet i väster – Amerika! Andra, som inte hade möjligheten att skrapa ihop till biljetten var hänvisade till att söka lyckan inom landet. Kanske i Stockholm, kanske i Gävle, Norrköping eller någon annanstans.
Där kom då dessa malungsbor, fattiga, lortiga och med ett helt annat språk än vad man talade på den nya orten. Många kunde inte ens tala rikssvenska.
Vad var de ute efter frågade man sig. Ja, de var naturligtvis tjuvar, det kunde väl varje sund människa begripa. De ville väl bara sko sig på andra, roffa åt sig av hederligt folks pengar och ägodelar Varför höll dom annars ihop på det där sättet, högljudda och burdusa. Och inte kunde man begripa vad dom sa heller när dom talade det där konstiga språket. Det begriper man ju att dom organiserade sig i ligor för att ge sig ut på stöldräder så snart skymningen faller. Vilka djävla människor! De där vill vi inte ha i vårt kvarter. Om dom ändå vore tacksamma att dom fått lämna det där outvecklade Dalarna och komma hit till oss!
I Stockholm gjorde man narr av de korkade dalmasarna som inget begrep. I Amerika skämtade man om hur dumma och lättlurade svenskarna verkade vara. I Minneapolis, och säkert även i andra städer dit många svenskar, och malungsbor, kom uppstod slumområden där dessa smutsiga, tjuvaktiga och tiggande människor fick bo. – Mina, och våra släktingar.
Rädslan för vad dessa opålitliga svenskar kunde ställa till med skapade rädsla och förakt.

I dag sveper en stank över Europa. Den vedervärdiga stanken från grytor där 70 år gamla förruttnande värderingar och åsikter grävts upp för att kokas om till nya anrättningar att servera hungrande väljare. Där blandas judehat med allmänt förakt för andra folk, det kryddas med homofobi och kvinnoförtryck och det späds ut med välskräddade kostymer och inställsamma leenden. Men grytan är giftig, dödligt giftig.

I mitt yrke arbetar jag med vårt gemensamma kulturarv. Ett svenskt kulturarv som jag är oerhört stolt över. Jag vet att mitt kulturarv är mångfacetterat, precis som min hembygds. Jag vet också att det kulturarv som jag delar med mina förfäder och mödrar också finns på andra håll i världen. Min lilla värld är inte en isolerad ö utan ingår, och har i alla tider ingått, i ett större sammanhang.
Vill man inte förstå det utan i stället väljer att se det som finns bortom ens egen värld som farligt och hotfullt, ja då förstår jag att man blir rädd.
I Malung röstade 3532 personer i EU-valet. 3049 av dessa ville framåt mot något livskraftigt.

Häromkvällen satt jag i sängen med datorn i knät, fönstret stod på glänt och den ljumma försommarvinden letade sig in. Helgen hade varit fylld av aktivitet, mycket folk och angenämt födelsedagsfirande. Jag kände mig lycklig.
Min födelsedag bjöd på mycket glädje och skratt, men också stort vemod. Europa hade under dagen, i ett gemensamt EU-val, tydligt visat att det nu, efter 70 år, var hög tid att låta fascismen komma fram i ljuset på allvar igen. Känslan av lycka blandades med känslan av rädsla
.
Det jag då skrev och publicerade på min blogg var tankar som dök upp hos mig i stunden, tankar som formulerades och som blev till en betraktelse över rädslan och dess konsekvenser. Normalt har jag i bästa fall ett 50-tal läsare per dag på min blogg. Någon gång har det varit närmare 500 personer, men oftast bara ett fåtal.
Den här gången visade det sig vara annorlunda. Mina vänner läste och delade, deras vänner läste och delade. Snart hade min till synes obetydliga text lästs av närmare 50 000 personer. Hade jag kunnat ana vilket genomslag det skulle få, det jag satt där i sängen och skrev, hade jag förmodligen varit lite noggrannare med både grammatik och ordval. Eller också kanske jag inte skrivit alls.

Min blogg är ett rum jag skapat för mina egna tankar och känslor, den har aldrig varit, och kommer aldrig att bli ett debattforum eller en plats att diskutera för och emot, vare sig det gäller linoljefärg, skogspromenader eller sverigedemokrater. Det finns ett oändligt antal andra sidor på nätet där man kan lufta sin debattlusta. Därför har jag valt att inte publicera några kommentarer till mitt inlägg ”Jag fattar inget!” Det kan säkert uppfattas som fegt av vissa debattörer, men så, låt mig vara feg då.

Till er som valt att följa min blogg vill jag först och främst säga att jag blir både smickrad och glad, men det finns risk för att ni blir besvikna då jag för det mesta skriver om helt andra och betydligt mer okontroversiella ämnen. Men som sagt, Hjärtligt välkomna!

För en parisare är förmodligen Eiffeltornet en sinnebild för hemstaden, kanske omedvetet men ändå. För en tonåring i New York har frihetsgudinnan kanske blivit en del av identiteten som Newyorkbo. Jag gissar bara, ingen av mina vänner som möjligen skulle kunna kvala in som representanter har tillfrågats, men jag har en känsla av att mitt antagande stämmer. Byggnadverk har en förmåga att bli en vital del av vår självbild, vår identitet.

För mig som Malungsbo finns det några få byggnader som kan mäta sig med Eiffeltornet eller frihetsgudinnan i känslomässig betydelse. En är Lisellska huset, en annan är Garveriet. Eller var Garveriet måste jag nu dessvärre säga.

Den byggnad som ända sedan slutet av 1800-talet representerat Malung och Malungs framåtanda är numera inget mer än en rykande askhög. Torsdagen den 17 juli 2014 försvann för alltid en viktig del av Malungs själ. Garveriet brann ner till grunden.

Som jag tidigare skrivit om grundades garveriet av en malungsson, Sangsta Anders Eliasson. En man som likt många av sina generationsbröder givit sig ut, vissa långt bort från hemsocknen, för att hitta försörjningsmöjligheter. Eliasson begav sig till till Ryssland för att lära garvaryrket och kom hem med både kunskaper och hustru. Hemma i Malung skapade han en storindustri och skrev därmed för alltid in sig i Malungs historia.

Vad vi i och med denna brand förlorat är inte bara en rest från Malungs storhetstid, det är också en oersättlig länk till vår identitet som Malungsbor. De flesta av oss har någon släkting eller bekant som i hela sitt liv slitit i garveriets kemikalietyngda verkstadslokaler, givit sitt liv för att föda hustru, man och barn genom hårt arbete i en mycket tuff arbetsmiljö. Nu finns inget kvar som kan hedra dessa våra förfäder och förmödrar.

Vad som idag återstår av garveriet är tre skepp från den industribyggnad som uppfördes i början av 1900-talet samt murarna av ytterligare en stenbyggnad från samma tid. Tack och lov står även den imponerande skorstenen kvar. Allt detta utgör delar av en industrimiljö som förutom att ha spelat stor roll i Malungs framväxt även inspirerat konstnärer som Nils von Dardel och Albin Amelin till viktiga konstverk. Nu är det vår plikt att visa vår respekt mot tidigare generationer och bevara vad som återstår av Malungs första stoindustri.

Det sägs ju att ”en bild säger mer än tusen ord”. Må så vara, men nog känns det ibland som att just kombinationen ord och bild är det starkaste medlet för att nå fram med vad man vill säga. Herrummet är för mig den kanalen, den möjligheten, att med just ord och bild ge uttryck för vad jag vill säga. Ibland viktigt och starkt, ibland flyktigt och bara en bagatell.

Hur som helst så visar det sig att det där med bilder som ersättning för ord har fått fäste även hos mig. Sedan en tid har jag ”förfallit” till att bildblogga via tumblr. Och visst, det är både snabbare och effektivare, i alla fall i vissa avseenden. Bilder kan ju trots allt förmedla de där orden som emellanåt kan vara väldigt svårfångade lite mer direkt.

http://aviewfromthehill.tumblr.com/